Familjen ligger bakom en av mina bästa konsertupplevelser. Det var på Hultsfredsfestivalen något år, kanske 2008. I alla fall så spelade Rage Against The Machine på Hawaiiscenen. Eller, jag tror att det var Rage. Vilket band det än var så var de helt omöjliga att komma undan. ALLA skulle dit. Verkligen alla. Jag skulle också dit, fastän något motvilligt. Men bäst som jag var på väg till Hawaii råkade jag attacksomna utanför Atlantisscenen. Ja, alkohol var inblandat. Jag vet inte alls hur länge jag låg där i det med största sannolikhet nerkissade gräset men när jag vaknade dundrade Rage på och det kändes inte så lockande att gå från sömnläge till bröl-läge på en minut. Frös som fan gjorde jag också. Från Atlantis lyste det blåa lampor och jag gick fram och ställde mig vid stängslet framför scenen och drack lite vatten från en funktionär. På ett par minuter blev tältet smockat med folk. Antar att Rage var klara och att det var folk därifrån som fyllde upp tältet. Det blev således varmt och skönt och ut på scenen kommer ingen annan än Familjen, a.k.a. Johan T Karlsson. Plus Andreas Tilliander. Fruktansvärt svängig spelning blev det. Jag blev pigg och glad och så pass alert att jag hjälpte Karlsson när han skulle hoppa från scenen ut i publiken.
Det känns knappt sant att Familjens första skiva kom för "bara" tre år sedan. Det känns som att den har varit med så fruktansvärt länge. Skulle tro att det beror på att "Det snurrar i min skalle" blev en sådan enorm monsterhit och fortfarande spelas på typ alla fester jag befinner mig på. Inte minst spelar jag den själv rätt ofta då den är en av de där få låtarna som nästan alla går i gång på. Och går man inte igång på låten så gör man det garanterat av videon som består av ihopklippta scener från något gammalt väckelsemöte, typ.
Men det var bevisligen tre år sedan senaste skivan och nu dyker uppföljaren upp. "Mänskligheten" heter den och efter tre genomlyssningar kan jag konstatera att jag gillar vad jag hör. Här finns inte samma självsäkra idiot-indie-electro som på första skivan men det hade nog bara varit tråkigt med samma sak igen. Överlag har Familjen sänkt tempot lite, till och med tagit in gitarr från Sami Sirviö i "När planeterna stannat". Fast det är ändå omöjligt att inte känna igen Familjens musik och breda skånska direkt vid första anslaget. Jag skulle tro att jag kommer gilla den här skivan i alla fall nästan lika mycket som jag gillar den förra. Jag ska bara ge den några lyssningar till. Och kanske testa den på en fest.
